från drömdagboken / from the dream diary

2/2 2010 kl. 07.05

Jag är i en främmande universitetsstad. Vi ska ta oss från ena änden av staden till den andra för att gå på studentcaféet. Jag säger att "där kan man väl få en riktigt stor och god burgare med pommes frittes och en öl".
Först ska vi köra bil (men den försvinner senare). Vi är på en gata där vi måste köra in på en byggarbetsplats för att vända bilen. Där inne är det en hel massa väldigt unga hantverkare. Jag vet inte om de slänger kommentarer eller om jag bara känner mig provocerad av deras blotta närvaro. Jag sticker ut handen genom sidorutan och puttar till en cykel som står i vägen. Det är inte jag som kör.
Så är vi på en slags loppmarknad och det är nog i en stad i Tyskland. Där finns en hel del spännande saker, men det ända jag minns tydligt är en jättestor (säkert en meter hög) gammal flaska med Riesling eller liknande sött tyskt vin. Jag tänker att den typen vin nog inte håller sig så länge och att en sån flaska bara blir en kuriosa-/pyntgrej om man skulle köpa den. Flaskan själv är helt förvrängd.

Det mesta på loppisen är dammigt och det är tydligt att det är en sån där fast loppis med samma säljare hela tiden. Äldre människor som mest är där för det sociala och och för att få prata skit bakom ryggen på envar som inte råkar vara där just då.
Så kommer vi till ett ställe där alla de som jag är tillsammans med bestämmer sig för att de ska äta "hemma" i stället (dvs tillsammans i ett hus), men ingen frågar mig om jag vill vara med. Det är inte för att vara elaka de inte frågar mig, det är nog bara det att ingen tänker på att fråga. När jag går därifrån ser jag genom köksfönstret hur de förbereder middagen. jag känner mig lite utelämnad, men fast bestämd på att jag ska hitta studentcaféet själv och jag börjar gå. Jag vet i vilken riktning det är, jag ska hålla åt höger. Någon har tidigare visat mig var det är på en karta. Jag rotar ibland olika papper i fickan för att hitta kartan, utan att lyckas. Jag går ändå, och räknar med att jag ska klara att hitta det ändå.
Det känns ganska snopet att behöva gå helt själv, i stället för att vara ett helt gäng trevliga människor, som det skulle vara. Jag går upp för en trappa för att komma till en "huvudväg" som leder till höger.

I'm in a foreign university town. We will get from one end of town to the other to go to a student café. I say that "where there could well be a really great burger and good french fries and a beer."
First, we drive a car (but it disappears later). We are on a street where we have to drive into a construction site in order to turn the car around. There are a lot of very young workers. I do not know if they throw any comments or if I just feel provoked by their mere presence. I put my hand out the side window and push aside a bicycle that stands in your way. It's not me driving.
Then we are in a sort of flea market and it´s in a city in Germany. There are a lot of exciting things, but the only thing I remember clearly is a huge (at least one meter high) old bottle of Riesling or other sweet German wine. I think that that type of wine probably does not stay good for so long and that such a bottle is only a novelty, if you would buy it. The bottle itself is quite distorted.

Most of the flea market is dusty and it is clear that it´s one of those flea markets that are permanent. Older people who are there mostly for the social, and to talk shit behind the backs of anyone who happen not to be there at the time.

So we come to a place where all those who I am with decides that they should eat "at home" instead (ie, together in a house), but no one asks me if I want to come. It is not to be mean they don´t ask me, it's probably just that nobody thinks of it. When I go away I see through the kitchen window, how they are preparing dinner. I feel a bit left out, but am sure I will find the student café myself and I start walking. I know in which direction it is, I'll keep to the right. Someone has already shown me where it is on a map. I look among papers in my pocket to find the map, but without success. I'll go anyway, and expect that I'll manage to find it anyway.

It feels pretty disappointing to have to go all by myself, instead of being with a bunch of nice people, as it was supposed be. I walk up a flight of stairs to get to a "highway" that leads to the right.