Jag tänkte att jag skulle transkribera nattens mest dramatiska händelse:
16.12.2009 kl. 01.05
Ligger ute på en öppen, nyslagen äng för att pröva att undgå att bli dräpt, men det är meningslöst. Vi har brutit mot regeln och måste bara förbereda oss på att dö. De kommer körande i den där SAABen/tåget för att skjuta oss och det är ingenting vi kan göra för att undgå det. Vi (jag och Hasse T.) har ringarna på oss, samtidigt som vi har något av silver, och då måste vi dö, så enkelt är det. Jag inser det meningslösa i att ens försöka gömma sig: De hittar oss hur som helst. Jag vill inte dö men måste acceptera mitt öde. Jag är rädd.
Thought I´d transcribe last nights most dramatic event:
Lying in an open, freshly cut meadow trying to avoid being killed, but it´s meaningless. We have violated the rule and can only prepare to die. They come driving in that Saab / train to shoot us and there is nothing we can do to avoid it. We (I and Hasse T.) have the rings on, while we, at the same time, have something made of silver, and because of that we must die, it´s as simple as that. I realize the futility of even attempting to hide: they will find us anyway. I do not want to die, but must accept my fate. I'm scared.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar