från drömdagboken / from the dream diary

30/5 2010 kl. 05.26

"Jag sitter i en stor restaurang/kafé. Ut genom ett stort fönster (det är en stor luftig lokal med minst 5 meter i tak och stora fönsterytor) ser jag något som ingen annan verkar lägga märke till. Långt borta ser jag ett passagerarflygplan gå rätt i backen (!!!). Det är långt borta, men jag ser tydligt att det går med full fart och i rät vinkel rätt i backen. Dvs det är inte på väg att landa eller nåt sånt, utan det går rakt ned (det är väldigt viktigt just det att det träffar backen i 90° vinkel). Jag bara sitter och ser först. Så inser jag att det jag såg faktiskt hände och då får jag alla andra att se. Jag är säker på att det kommer en enorm explotion och en rökmoln och sanna mina ord, få sekunder senare ser vi det. Det blir helt stilla när alla inser vad som hänt. Vi - jag och två andra - jobbar i sjukvården och jag är helt säker på att vi kommer att bli blixtinkallade som förstahjälpspersonal. Jag drar med mig de två andra ned i etagerna för att ta fram den förstahjälpsutrustning vi har. Det är inte mycket men det är tre väskor. Jag väntar bara på att det ska komma en polis och kalla in oss och två sekunder senare kommer det in en allvarlig polis och säger att det är en nödsituation. Jag säger stolt att vi är klara att åka med en gång. Jag tänker i mitt stilla sinne att flera hundra, kanske tusen människor är skadade eller döda. Polisen vill inte säga något om hur omfattande det är, antagligen för att ingen vet ännu. Nu ska han åka iväg i sin lite speciella brandpolisbil. Jag försöker att få riktig adress till olycksplatsen. Jag ger polisen en stor avlång papplåda - som han kan skriva adressen på undersidan av - och en kulspetspenna. Han skriver "8a". Jag blir irriterad över att han inte skriver hela adressen, men Rune - som är en av de två andra - vet vad det är för adress, dvs polisen har berättat det för honom tidigare. [...] Så kör polisen iväg. Det brinner lite i fronten på bilen hans. Det är en stor öppning på sidan utan dörr. Jag oroar mig lit för elden i fronten, men tänker att det nog slocknar när han börjar köra. Bilen är vit och plastig.
Vi går in (men ska snart åka). I foajée står många människor och gråter öppet. Två personer tröstar. Mamma är en av de som gråter. Hon får tröst av S. Jag försöker krama mamma, men hon håller sig till S. Jag går ned ett par steg i en trappa för att komma ansikt till ansikt med mamma. Hon är liten.
Jag tänker hela tiden på hur många döda och det är spännande, inte skrämmande (sic!). Jag ska bli en hjälte.
Jag berättar upphetsat för många att jag såg själva störten. Jag understryker gång på gång att det störtade lodrätt. 90° vinkel mot backen."

"I'm sitting in a large restaurant / cafe. Through a large window (it´s a large airy room with at least 5 meters to the ceiling and large windows), I see something that no one else seems to notice. Far away, I see a passenger aircraft that crashes (!!!). It´s far away, but I can clearly see that it goes crashes full speed in straight angle and perpendicular to the ground. Ie it is not going to land or something like that, but it goes straight down ( it is very important to me that it hits the ground at 90 °). I just sit there and look at first. Then I realize that I actually saw what happened and then I get everyone else to look. I'm sure there will be a huge explosions and smoke, and mark my words, a few seconds later we see it. It is completely quiet when everyone realizes what has happened. We - me and two others - are working in healthcare and I am quite sure that we will be called as first aid personnel. I drag with me the other two a floor down in order to get the first-aid equipment we have. There´s not much but it is three bags. I'm just waiting for a police officer to come and call us and two seconds later a serious police say it is a emergency. I say, proudly, that we are ready to go right away. I think in my own mind that hundreds, perhaps thousands of people are injured or killed. The police will not comment on how extensive it is, probably because no one knows yet. Now he will go away in hes little special fire police car. I'm trying to get a correct address to the scene. I give the police a large rectangular cardboard box - which he can write the address on the bottom of - and a ballpoint pen. He writes "8". I get irritated that he did not write the entire address, but Rune - which is one of the other two - know what address it is, the policeman have told him earlier. [...] So the police are driving away. There´s fire in the front of his car. There is a large opening on the side without a door. I worry about the fire in the front, but think that it probably will go out when he drives away. The car is white and plastic. We go in (but will soon go). In the foyer there are many people crying openly. Two people try to comfort. Mom is one of those crying. She is comforted by S. I'm trying to hug mom, but she adheres to S. I go down a few steps in the staircase to come face to face with my mother. She is small.

I keep thinking of how many deaths and it´s exciting, not scary (sic). I'll be a hero.
I excitedly tell a lot of people that I saw the crash. I stress once again that it crashed vertically. 90 ° angle to the ground."