från drömdagboken / from the dream diary

För första gången kom jag i natt ihåg drömmar ordentligt på nattjobbet. Jag har nu jobbat sammanlagt sex nätter och det var på tiden att jag fick nåt nedklottrat i drömdagboken. Det var en del brutala saker som föregick i drömmarna i natt. Här kommer ett litet smakprov (faktum är att den här drömmen var så obehaglig att jag blir lite illamående nu när jag börjar transkribera den):

9/3 2010 kl. 02.43

"Det är på en parkering/rastplats med butik. Hebbe säger "där står mitt tält". Det är ett litet beige tält som står uppslaget på taket av en bil. Han har lånat ut det. Det är ett gäng bikers som är där. Anders (Hebbe) och jag råkar bara komma förbi. Vi vet att han som är i tältet kommer att dö. Vi vet det först och så får vi uppleva hur det går till. Vi sitter vid rastplatsbord tillsammans med några andra när han i tältet blir attakerad, eller så är det en trafikolycka. I alla fall så kommer han gående efteråt - mot oss - med kraftiga skärskador från ansiktet och ned längs hela kroppen. Såren är så färska att det inte börjat blöda riktigt ännu. Det är röda streck och vissa ställen är det fläkt upp hud. Det är otroligt obehagligt. Han kommer och ska sitta vid det bord vi sitter vid. Jag antar att han och alla andra är så fulla att de inte reflekterar över hur allvarligt det är. Bilen rullar iväg själv bort mot en snödriva (men det är inte kallt ute). Jag tänker först att det inte är någon poäng att ringa ambulans eftersom han ska/kommer att dö i alla fall. Anders är enig i den värderingen. Men så tycker jag att det ser så jävligt ut och vi blir eniga om att ringa i alla fall [på något mystiskt sätt så är det som om Anders och jag är i en egen dimension som bara delvis sammanfaller med de andras]. Det är 114 som är nummret för personskador, eller hur? Vet inte helt men det spelar väl inte så stor roll. Jag hittar en telefon inne i butiken. Reflekterar över om jag borde fråga om lov att få låna den, men kommer på att nödnummer är gratis så jag bara ringer. Det är musik på där vi är (inne i butiken) så Hebbe visar mig en bakväg ut så jag kan prata i fred. Det svarar och jag jag berättar vad som hänt. Försöker vara korrekt och börja med var jag är men kan inte precis nu komma på vad det heter, lovar att återkomma till det innan jag lägger på och så börjar jag berätta om skadorna och vad jag heter... Det känns bra att ringa trots att jag redan vet att han kommer att dö. Jag har en känsla av att han egentligen blivit slagen med hammare men det är helt tydligt att det är omfattande skärskador han har...

For the first time at my night job, I remembered dreams properly last night. I have now worked for a total of six nights and it was about time I got something jotted down in the dream diary. Some brutal stuff happened in my dreams last night. Here's a small sample (the fact is that this dream was so unpleasant that I get a little sick now that I start to transcribe it):

"There´s a parkinglot / rest area with a shop. Hebbe says "that´s my tent". There is a small beige tent that is mounted on the roof of a car. He has lent it away. It´s a bunch of bikers who are there. Anders (Hebbe) and I just happen to come by. We know that the guy in the tent will die. We know it first and then we'll see how. We sit at a table in the resting area, along with some others, when he in the tent gets attacked, or is it an accident. In any case, afterwards he comes - towards us - with sharp cuts from his face and down the whole of his body. The wounds are so fresh that they haven´t really started to bleed yet. There are red lines and some places the skin is flared. It is incredibly unpleasant. He wants to sit at the table we are sitting at. I guess he and everyone else is so drunk that they don´t see the seriousness of the cituation. The car rolls off by itself toward a pile of snow (but it's not cold outside). At first I think that there´s no point in calling an ambulance because he will die anyway. Anders agrees. But then I think it looks so damn bad and we agree to make the call anyway [in some mysterious way, it's as if Anders and I are in our own dimension that only partially coincide with that of the others]. It is 114, the telephone number for personal injuries, right? Don´t know really but it doesn´t matter much. I find a phone in the store. At first I reflect on whether I should ask for permission to borrow it, but then I remember that emergency calls are free so I just make the call. There is music where we are (in the store) so Hebbe shows me a back way out so I can talk in peace. Someone picks up and I tell him what happened. Trying to be correct and start with where I am but right now I can´t think of what it's called, I promis to get back to it before I hang up and I'm start talking about the injuries... It feels good to call even though I already know that he will die. I have a feeling that he really was beaten with a hammer but it is quite clear that he´s got extensive cuts...