for 14 år siden
fredag 30. juli 2010
chrome dream
torsdag 29. juli 2010
mandag 26. juli 2010
fullmåne / full moon

The full moon last night really gave me some crazy dreams, it always does.
I was bathing with racoons, engaging in a game where I had to lay in the trunk of a driving car, catching frisbees on a mountain of snow, getting lost in a hospital, dreaming about writing in my dream diary and so on and so forth.
Unfortunately I´m a little short of time for writing the whole story at the moment (am on vacation) but I´ll be back in full force in a week or two.
fredag 23. juli 2010
semester / holliday
I am on vacation and posting will be sporadic. Sorry. Back in a couple of weeks.
torsdag 22. juli 2010
torsdag 15. juli 2010
från drömdagboken / from the dream diary
24/6 2010 kl. 03.00
"Jag ska hålla i en av tre teckningskurser. Jag är också präst. Två elever ska på min sida i församlingen, en med runda brillor, eller så är det jag som har runda brillor. Det hela är aningen förvirrat, men det är nåt med att jag har förutsagt att djävulen finns. Jag har skrivit djävulen och gud (?) på en lapp tidigare och lagt i ett kuvert och klistrat igen. Nu är det två månader senare och jag sprättar och visar - triumferande och skräckslagen - orden för mina två kollegor. Jag hade rätt: Djävulen finns verkligen! Vad det har med teckningkursen att göra har jag ingen aning om. Och vad som är beviset vet jag inte heller.
Jag har skrivit mer än två ord i det brevet [...] men att det är bevis på att Satan finns är jag helt säker på. Det är något som jag förutsagt och det är helt fruktansvärdt. [...] Det är ett långt brev i kuvertet.
Det hela är i alla fall så pass obehagligt att jag vaknar med hjärtklappning och tvekar om jag ska gå ned och kissa..."
"Jag ska hålla i en av tre teckningskurser. Jag är också präst. Två elever ska på min sida i församlingen, en med runda brillor, eller så är det jag som har runda brillor. Det hela är aningen förvirrat, men det är nåt med att jag har förutsagt att djävulen finns. Jag har skrivit djävulen och gud (?) på en lapp tidigare och lagt i ett kuvert och klistrat igen. Nu är det två månader senare och jag sprättar och visar - triumferande och skräckslagen - orden för mina två kollegor. Jag hade rätt: Djävulen finns verkligen! Vad det har med teckningkursen att göra har jag ingen aning om. Och vad som är beviset vet jag inte heller.
Jag har skrivit mer än två ord i det brevet [...] men att det är bevis på att Satan finns är jag helt säker på. Det är något som jag förutsagt och det är helt fruktansvärdt. [...] Det är ett långt brev i kuvertet.
Det hela är i alla fall så pass obehagligt att jag vaknar med hjärtklappning och tvekar om jag ska gå ned och kissa..."
"I will keep one of three drawing courses. I am also a priest. Two students will be on my side of the Assembly, one with round glasses, or is it me who has round glasses. The whole thing is somewhat confusing, but it´s something about that I have predicted that the devil exists. I have written the devil and god (?) on a piece paper and put in an envelope and sealed. Now, two months later, I open and shows - triumphant and terrified - the words to my two colleagues. I was right: The devil is real, what that has to do with the drawing classes I do not know. And what is the evidence I do not know either. I have written more than two words in the message but that [...] there is evidence that Satan exists, I am quite sure. It´s something that I have predicted and it is completely awful. [...] There is a long letter in the envelope. The whole thing is in all cases very unpleasant and I wake up with palpitations and I hesitate when I want go downstairs to pee ... "
onsdag 14. juli 2010
tirsdag 13. juli 2010
från drömdagboken / from the dream diary
Nattens märkliga dröm måste publiceras färsk känner jag, innan den försvinner...
13/7 2010 kl. 01.25
"Jag är på besök hos ett pygméfolk i Amazonas. U. är min ciceron. Hon känner dem gott men de är "oerhört vilda". Deras specialitet är att göra halsband av kulorna (ja, ballarna, dvs testiklarna) till sina fiender. Jag är fascinerad och vänligt inställd. De berättar och U. tolkar. Jag följer uppmärksamt med på allt de gör och säger. De har varsitt halsband med kulor på sig. De är av den klassiska, nästan helt nakna, typen vildar. Så kommer vi till min vistelses ände och jag börjar inse att de slänger lysta blickar mot mitt skrev! Jag ser på U och inser fort varför hon inte är i farozonen. Vildarna börjar dra knivar och machetes och slickar sig om munnen. De är faktiskt bara två stycken, men jag blir livrädd och löper i panik. Utanför deras hydda är det en mycket brant stigning med lerjord och en massa halvstora stenar (som pygméerna inte klarar att rensa bort eftersom stenarna är aningen för stora). Stenarna väger väl 2-5 kilo/styck skulle jag tro. Vildarna är mig hack i häl där jag strävar för att komma fortast möjligt upp för sluttningen. Hjärtat bankar och jag är livrädd. Jag vill verkligen inte att mina ballar ska ända sina dagar som pynt i ett snöre runt halsen på en pygmé (även om jag från början var mycket positiv och tyckte att de var stencoola). De får nästan tag i mig och jag vräker ner de stora stenarna mot mina förföljare. Det bromsar dem en aning, men även om en del av stenarna träffar dem mitt i skallen så fortsätter de att komma mot mig med oförminskad intesitet. Klättringen pågår ganska länge, men till slut - tack och lov - kommer det folk från ett holländskt filmteam och de har verkligen inga skrupler. De tar resolut och spränger vildarna i småbitar med granater och även om jag nyss fruktade för mitt liv så tycker jag nog att de använder aningen övervåld ("excessive force"). Det är varmt och lerjorden är svart."
I feel that I have to publish last nights strange dream right now, before it is too late...
13/7 2010 kl. 01.25
"Jag är på besök hos ett pygméfolk i Amazonas. U. är min ciceron. Hon känner dem gott men de är "oerhört vilda". Deras specialitet är att göra halsband av kulorna (ja, ballarna, dvs testiklarna) till sina fiender. Jag är fascinerad och vänligt inställd. De berättar och U. tolkar. Jag följer uppmärksamt med på allt de gör och säger. De har varsitt halsband med kulor på sig. De är av den klassiska, nästan helt nakna, typen vildar. Så kommer vi till min vistelses ände och jag börjar inse att de slänger lysta blickar mot mitt skrev! Jag ser på U och inser fort varför hon inte är i farozonen. Vildarna börjar dra knivar och machetes och slickar sig om munnen. De är faktiskt bara två stycken, men jag blir livrädd och löper i panik. Utanför deras hydda är det en mycket brant stigning med lerjord och en massa halvstora stenar (som pygméerna inte klarar att rensa bort eftersom stenarna är aningen för stora). Stenarna väger väl 2-5 kilo/styck skulle jag tro. Vildarna är mig hack i häl där jag strävar för att komma fortast möjligt upp för sluttningen. Hjärtat bankar och jag är livrädd. Jag vill verkligen inte att mina ballar ska ända sina dagar som pynt i ett snöre runt halsen på en pygmé (även om jag från början var mycket positiv och tyckte att de var stencoola). De får nästan tag i mig och jag vräker ner de stora stenarna mot mina förföljare. Det bromsar dem en aning, men även om en del av stenarna träffar dem mitt i skallen så fortsätter de att komma mot mig med oförminskad intesitet. Klättringen pågår ganska länge, men till slut - tack och lov - kommer det folk från ett holländskt filmteam och de har verkligen inga skrupler. De tar resolut och spränger vildarna i småbitar med granater och även om jag nyss fruktade för mitt liv så tycker jag nog att de använder aningen övervåld ("excessive force"). Det är varmt och lerjorden är svart."
I feel that I have to publish last nights strange dream right now, before it is too late...
"I visit a pygmy tribe in the Amazon jungle. U. is my guide . She knows them well but they are "extremely wild". Their specialty is making necklaces of the balls (yes: balls = testicles) of their enemies. I´m fascinated and I have a friendly attitude. They tell and U. interprets. I keep in touch with everything they say and do. The savages each have a necklace made from balls. They are the kind of classic, almost completely naked, type of savages. So we come to the end of my stay and I am beginning to realize that they are glancing at my crotch, I look at U and realize quickly why she is not in any danger. The savages begin pulling out knives and machetes and they are licking their lips. There are actually only two of them, but I become terrified and I run in panic. Outside their hut is a very steep gradient of clay and a bunch of half-sized stones. The stones weigh well 2-5 kg / piece I guess. The savages are close behind me where I strive to get as quickly as possible up the slope. My heart is pounding and I'm terrified. I really do not want to see my balls as decorations on a string around the neck of a pygmy. They almost get a hold of me and I throws large stones at my pursuers. It slows them slightly, but although some of the stones hit them in the head, they continue to come at me at a steady pace. The climbtakes quite some time, but finally - thankfully - some people from a Dutch film crew appears, and they certainly have no scruples. They take resolute action and blow the savages to bits with grenades and even if I just before feared for my life, I think probably that they use excessive force. It is warm and the clay soil is black."
mandag 12. juli 2010
ännu mer metadröm / even more meta dream
I går natt hände något underligt i drömmen, något jag inte kan minnas att jag varit med om förut. Faktum är att jag - i drömmen - hindrade mig själv från att upptäcka att det var en dröm. Weird shit! Jag hoppar över en del saker som händer före själva det viktiga. Så här står det i drömdagboken:
11/7 2010 kl. 02.27
"Jag väntar i en halvtimme, men ingen kommer. [...] Jag vågar mig ned för trappen. När jag kommer till bottenvåningen ska jag igenom en jättelång korridor med massor av dörrar. jag tänker att det en sån korridor som brukar vara när man ska illustrera drömmar i film (sic). Korridoren verkar nästan oändligt lång och väldigt symetrisk. [...] Men jag ska vidare i korridoren som är löjligt lång. jag går med en cykel vid min sida. När jag närmar mig slutet av korridoren är cykeln inte längre en cykel utan snarare en stol. En snurrfåtölj med hjul. Jag tycker att det är lite löjligt och jag börjar tänka att det kanske trots allt (dvs trots att allt är så vanligt och normal...) är en dröm. Jag tar upp handen för att räkna fingrar. Jag börjar räkna och det verkar ganska normalt, eller kanske inte ändå. Och då sker något märkligt: Mitt "alter ego", dvs en som som också är jag, är på andra sidan av snurrstolen och han snurrar stolen så att han och jag blir klämda upp mot varsin korridorvägg med stolen mellan oss och så trycker han sitt ansikte mellan min hand och mitt ansikte. Jag tycker att det är lite konstigt, men det faller mig inte in att detta kan vara ett tecken på att jag drömmer. Jag blir lite irriterad på att "alter ego" skojar med mig och jag glömmer lika så gott att jag skulle räkna fingrar. Jag (och "alter ego", som nu följer mig) kommer ut på skolgården. [...] Mitt "alter ego" står bara vid sidan av hela tiden jag pratar med A. "Alter ego" är liksom mindre än mig när vi kommer ut (som ett barn), när vi var inne i korridoren var han absolut lika stor som jag."
11/7 2010 kl. 02.27
"Jag väntar i en halvtimme, men ingen kommer. [...] Jag vågar mig ned för trappen. När jag kommer till bottenvåningen ska jag igenom en jättelång korridor med massor av dörrar. jag tänker att det en sån korridor som brukar vara när man ska illustrera drömmar i film (sic). Korridoren verkar nästan oändligt lång och väldigt symetrisk. [...] Men jag ska vidare i korridoren som är löjligt lång. jag går med en cykel vid min sida. När jag närmar mig slutet av korridoren är cykeln inte längre en cykel utan snarare en stol. En snurrfåtölj med hjul. Jag tycker att det är lite löjligt och jag börjar tänka att det kanske trots allt (dvs trots att allt är så vanligt och normal...) är en dröm. Jag tar upp handen för att räkna fingrar. Jag börjar räkna och det verkar ganska normalt, eller kanske inte ändå. Och då sker något märkligt: Mitt "alter ego", dvs en som som också är jag, är på andra sidan av snurrstolen och han snurrar stolen så att han och jag blir klämda upp mot varsin korridorvägg med stolen mellan oss och så trycker han sitt ansikte mellan min hand och mitt ansikte. Jag tycker att det är lite konstigt, men det faller mig inte in att detta kan vara ett tecken på att jag drömmer. Jag blir lite irriterad på att "alter ego" skojar med mig och jag glömmer lika så gott att jag skulle räkna fingrar. Jag (och "alter ego", som nu följer mig) kommer ut på skolgården. [...] Mitt "alter ego" står bara vid sidan av hela tiden jag pratar med A. "Alter ego" är liksom mindre än mig när vi kommer ut (som ett barn), när vi var inne i korridoren var han absolut lika stor som jag."
Yesterday night something strange happened in my dream, something I can not remember that I have experienced before. In fact, I - in the dream - prevented myself from discovering that it was a dream. Weird shit! I leave out some things that happened before the important stuff. This is how it reads in the dream diary:
"I'm waiting for half an hour, but no one comes. [...] I go down the stairs. When I get to the bottom floor, I´m going to walk through a very long corridor with lots of doors. I think that it´s such a corridor that tends to be used when they want to illustrate a dreams in movies (sic). The corridor seems almost endless and very symmetrical. [...] But I'm going further into the corridor, which is ridiculously long. I go with a bicycle by my side. As I approach the end of the corridor the bike is no longer a bike, but rather a chair. A swivel chair with wheels. I think it's a bit ridiculous and I start thinking that perhaps it is, after all (ie even though everything is so ordinary and normal ...) a dream . I raise my hand to count my fingers. I start counting and it seems pretty normal, or maybe not... And then something strange happens:
My "alter ego", ie one which is also me, is on the other side of the swivel chair and he spins the chair so that he and I are jammed up against the opposite corridor walls with the chair between us and then he presses his face between my hands and my face. I think it's a bit weird, but it does not occure to me this may be a sign that I am dreaming. I get a little irritated at the "alter ego" joking with me and I forget that I was counting fingers. I (and the "alter ego", who now follows me) goes out into the schoolyard. [...] My "alter ego" is beside me the whole time I talk to A. "Alter Ego" is smaller than me when we get outside (like a child), when we were inside the hall, he was absolutely as big as me."
Etiketter:
dreams,
drömmar,
meta dreams,
metadrömmar
Abonner på:
Innlegg (Atom)



