25/9 2010 kl. 04.15
" I sommarstugan, på baksidan. När jag kommer till fots ned från vägen kommer det en skata mot mig. Den kommer helt fram till mina fötter. Den ser skadad ut. Den hoppar helt fram till mig utan att vara det minsta rädd. Jag har en känsla av att jag har hört talas om den här skatan förut. Den är faktiskt mycket skadad. Den är så närgången att jag sätter foten på den, mer eller mindre med flit, för att göra slut på den. Jag trampar till på kroppen, men huvudet sticker ut. Jag tar bort foten innan nacken bräcker, det är nåt med sättet den ser på mig som får mig att stoppa. Jag ser på skatan som nu ligger på sidan på gräset. Så säger jag "Vad heter du?" Och skatan svarar hest " Vad heter du?" Svaret är helt tydligt även om det är hest: Den härmar mig perfekt. Jag säger ett par andra ord och meningar för att testa och varje gång upprepar skatan felfritt men hest. Jag börjar ångra på att jag trampade på den. Den ser på mig och det kommer blod ur näbben. Jag plockar fram kameran för att få en filmsnutt till bloggen [min andra blogg] och som bevis till alla som jag måste berätta det här för, men det är visst för sent. Vad jag än säger så ligger skatan bara där och ser på mig utan att upprepa mina ord. Mamma, E och E dyker upp. Jag berättar att skatan pratade. Vi står en bit bort och medan jag berättar ser jag hur skatan hostar till och det sprutar blod och inälvor i en kaskad ut av näbben. Jag förstår att det är slut med skatan. E vill gå fram till den men jag stoppar honom, man vet ju aldrig med fåglar, de kan ha sjukdomar. Jag ångrar verkligen på att jag trampade på den. Det är ett par andra närgångna djur där också: En katt och två andra fåglar, men de är inta alls så speciella som skatan."
"In the summer cottage. When I walk down from the road there is a magpie coming toward me. It comes right up to my feet. It looks hurt. It jumps right up to me without the least fear. I have a feeling that I have heard of this magpie before. It's actually very hurt. It is so intimate that I put my foot on it, more or less on purpose, to put an end to it. My foot is on its body, but head is free. I take away my foot before neck breaks, it is something with the way it looks at me that makes me stop. I look at the magpie, which now lies on its side on the grass. So I say "What's your name?" And the magpie answer hoarsely, "What's your name?" The answer is quite clear even if it is hoarse: The magpie mimic me perfectly. I say a few other words and sentences to test it, and each time it repeats flawlessly but hoarsely. I'm starting to regret that I stepped on it. It looks at me and blood comes out of its beak. I pick up the camera to get a short clip for the blog [my other blog] and as proof to all that I have to tell about this, but it is certainly too late. The magpie just lay there and look at me without repeating my words. Mom, E and E show up. I tell them that the magpie was talking. We are some distance away and while I tell them, I see how the magpie coughs until blood and guts spurts in a cascade out of the beak. I understand that it is the end of the magpie. E wants to go up to it but I stop him, you never know with birds, they can have diseases. I really regret that I stepped on it. There are a couple of other nosy animals there as well: A cat and two other birds, but they take nearly as special as the magpie. "
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar